Måndag

Idag sov jag till halv 11. Josefin ville inte komma till ro igår. Sov 3 minuter, vaknade sen och skrek rätt ut. Frustrerande att inte veta varför. Får hon ont någonstan? Är det hennes spasmisitet som väcker henne? Drömmer hon? Tusen frågor, men inga svar. Det är vardagen med ett barn som inte kan berätta.

Annars har hon varit piggare igen sen torsdags kl. halv 3. Märkligt att man kan se skillnad från en minut till en annan. I helgen har hon varit nöjd och glad. Räcker med att jag sneglat på henne så har hon börjat skratta och hon har babblat på sitt eget språk. Storebror Mattias har vuxit i sin roll som assistent sen jag började jobba på Amelia. Märks hur Josefin, numera, flinar upp sig då han kommer in i rummet. Ibland har han nog bättre tålamod än mamma. Fast det är intressant hur Mattias kommenterade, efter att jag jobbat tre veckor, att vad mycket bättre du är med Josefin nu när du inte jobbar med henne hela tiden. Så är det. jag var trött, trött och ännu mera trött. Jobbade nätter och har aldrig kunnat sova igen tiden på dagen. En natt i veckan känns riktigt OK och jag känner att jag får vara mamma mycket mer. Och jag känner att jag får oerhört mycket possitiv energi av att komma hemifrån och göra något annat, och av mötena med alla härliga människor såväl kunder som personal. Så nu ska jag väl hoppa upp på cykeln och bege mig iväg till kontoret igen. Kundbesök väntar. Härligt!!!